det så mycket som jag tänker att jag borde och vill skriva om här. mamma och sorgen, sorgen som kom tillbaka med orkanstyrka och depressionen, terapin, livet, glädjen, kärleken och allt mitt emellan. det blir oftast inte att jag skriver något alls. men idag tror jag att jag måste. israels krig i gaza berör mig på så många sätt. jag tycker det är fruktansvärt att israel begår brott mot civila på ett sådant inhumant sätt. visserligen är krig sällan humant men i detta fallet är det lite i överkant. ett modernt, demokratiskt land, men å andra sidan stoppade demokratin inte usa från av invadera land efter land i modern tid. men det krig som nu förs indirekt mot civilbefolkningen i gaza är oerhört avskyvärt. hela konceptet att slå ner motståndet och fienden med våld känns inte som ett bra tillvägagångssätt. som en kolumnist skrev i danska metro så är israel omgivet av mer eller mindre fiender och risken för att det fanatiska motståndet ökar efter israels övergrepp är stort. (en kollega har faktiskt en liten poäng när han kommenterade diskussionen några andra hade om att oskyldiga dör i gaza med: "det är inte det enda platsen oskyldiga dör" med vilket han menade att många konflikter inte får en bråkdel av mediauppmärksamhet som denna konflikt. sidospår. det kan vi ta nästa gång)
vidare så tycker jag att det är idiotiskt att fatah och hamas strider mot varandra om makten när de kunde haft en gemensam front och stärkt den palestinska staten. det känns för mig som en sådan absurd konflikt, helt onödig, precis som jag kände för nordirland, där det nu äntligen är lugn och ro, vilket samtidigt får mig att hoppas på fredliga lösningar. om det sen är så att det finns en liten del sanning i påståendena att hamas gömmer sig bland kvinnor och barn, osv. är det också väldigt förkastligt. till viss del kan jag förstå israels vilja till att försvara sitt land, men jag anser inte att krig är lösningen och att de slår mot gaza är som att slå på djur i bur. de kan ju inte fly och inte försvara sig. jag kan däremot inte helt få grepp om var opinionen står i israel. nu har de satt in reservisterna i armén och jag hade önskat att även israel tycker att det är nog med krig.
nu kommer jag till det som jag tänkt så mycket på de senaste dagarna. min faster med familj är judar. min farbror är israel och är väldigt nationalistisk, allt är bättre i israel: väder, grönsaker, atomsfär, ja allt. förutom då att det är en krigsdrabbad region. han tjatar alltid om att jag ska åka dit men jag kommer alltid med ett undvikande: "kanske... ". min faster, som numera är det närmsta jag kan komma en mamma, är danska och judinna. hon har en ganska nykter syn på det hela men blir naturligtvis färgad hon med. min farbrors föräldrar blev förföljda i ett nazistiskt europa och tog sin tillflykt i israel. vilket förklarar hans kärlek till sitt land och har tjänat landet genom militärtjänst. men hela konflikten israel - palestina pratar vi aldrig om. mina föräldrar med röd partibekännelse gjorde det klart för farbror att de inte var intresserade av att diskutera konflikten. de hade så uppenbart olika synsätt på vem som var den onda och vem som var den goda. det gick helt enkelt inte sitta och äta middag tillsammans och lite lätt avslappnat prata krig och konflikt.
numera så kan jag och min faster prata om historia, intifador, konflikter och lösningar. men de gör vi alltid själva. sen är jag mycket intresserad i judendomens kultur och seder, vilket vi ännu oftare pratar om. men då är ju inte politiken med i spelet. det är svårt att ha så olika politiska uppfattningar. att inte kunna prata om orättvisor och ståndpunkter som jag tycker är det viktigaste av allt.
jag vet egentligen inte vad jag ville komma fram till med den här texten. mer att jag känner mig så kluven. jag ska dit på middag nu i dagarna och bara tanken på att sitta tyst och inte beröra ämnet nu när media är fullspäckad med rapporter från gaza. men samtidigt att ta upp ämnet bara för att se reaktionerna känns faktiskt bara onödigt. om det är så att vi har olika åsikter kommer ingen av oss att ändra sig ändå. fast bara tanken på alla negativa kommentarer om araber som florerat i samtal genom åren när jag varit på besök får mitt blod att koka. på samma sätt som alla respektlösa kommentarer om judar på andra håll får mig att bli minst lika tokig.
nu har jag i alla fall lättat mitt hjärta lite för er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar