lilla feministbloggen

en av mina kollegor kände sig uppenbarligen hotad av mig eller ville bara pissa in sitt revir. vad fan vet jag, hela undertonen i samtalet bara stank: "lilla gumman" *klapp klapp*. fy för vad det kokade inom mig *rödstrumpa*. som jag skrivit förr så är den en sak jag är jävligt bra på, att säga ifrån när jag känner mig orättvist behandlad. så först refererade jag sakligt till min chef och sa jag minsann inte gjort fel utan bara gör det jag är anställd för. när han sen ännu en gång försökte dominera kontrade jag med: "du, bara för att jag pratar skånska betyder det inte att jag är dum!". han bah: "eehhh, haha, nej det är klart" tydligt nervös. vi avslutade på god fot men jag var så uppjagad efteråt att jag hasplade ur mig allt till min närmsta kollega. hon höll helt med mig men sa något jag tänkt på hela kvällen: "det är tråkigt när kvinnor måste vara dubbelt så duktiga och jobba dubbelt så hårt för att få samma respons som en man". detta från kvinnan som jobbat i branschen i över 30 år. så skrämmande. jag blir helt matt och vet inte hur jag ska hantera situationen. är det så de ser mig? som en halv man? nej, för i helvete det är det inte! jag är anställd för mina kvalifikationer och om någon har problem med det så är det bara att bita i det sura äpplet. jag ska göra ett bra jävla jobb. punkt slut! *upp till kamp*