där går gränsen

i torsdags försökte min faster peppa mig efter min väskförlust. vi pratade om livet och åt italiensk glass. det är så konstigt att beroende på vilken person det är jag pratar med så är min syn på livet helt olika. pratar jag med mina kompisar och förklarar hur jag ser på allt och hur jag tänker så är jag så positiv, älskar livet och kan inte vänta på nästa dag. men när jag pratar med "riktiga" vuxna, dvs pappa eller faster så är jag helt nedslagen, tappat hoppet om livet och vill bara sova för att slippa tänka.

sådana stunder har jag också ofta när jag är ensam, det är som nån tryckt på "tycka-synd-om-knappen". det är så sjukt att se igenom sina egna löjligheter. det är i såna stunder jag inbillar mig att alla andra är lyckliga och aldrig har en tråkig stund. herregud. för det är ofta när jag har tråkigt som jag tycker synd om mig själv. även om jag inte orkar aktivera mig 24/7 så skulle jag önska att jag kunde. det är ju typ i såna stunder jag tänker på hjälmkillen vilket innebär: sök hjälp!! nån jävla gräns för det finnas på ens självömkan.

pappa är dålig på att se igenom det där deppiga tankarna men min faster är ganska bra. hon tycker helt enkelt att jag ska sluta tycka synd om mig själv och inse att allt är ganska bra. och det är det ju egentligen, minus väskstölden, arbetslösheten, livsförvirringen typ. faster tyckte att jag både gå på singelkurser eller nätdejta. jag tackade så mycket för hennes omtanke men nej. asså jag skulle behöva en bästis eller visst en partner. men jag är inte speciellt intresserad av att leta efter en partner. verkligen inte. bara tanken på att aktivt engagera sig i att sitta på nån nätsajt och chatta gör mig spyfärdig. fy fan. där går gränsen.