ny uppdatering finns till mitt så kallade liv 1.0

igår var jag så djup när jag pratade med min gamla combo. hjärnans gångar bara lallade runt - inte för att det var osanning alls bara det att det var första gången jag sa det högt, det som jag gått och klurat på så länge, vad jag borde göra med mitt liv. vissa dagar känns det som om allt är grått och trist - att jag är ensam och förvirrad men det är på något sätt egentligen inte sant.

utan det som är problemet, det jag går runt och tänker på, är vad jag ska göra med livet, asså göra på riktigt, vad skulle göra mig lycklig. eller framförallt vad jag ska göra så att jag kan dö lycklig. inte för att jag planerar att dö, verkligen inte, men sedan mamma dog är döden hela tiden en faktor som är med i spelet ungefär att man kan dö och att jag kommer att dö. ångesten som kommer över mig ibland att jag ska dö är fruktansvärd, att jag inte ska få vara med mera - att jag är game over.

det värsta, och då menar jag absolut värsta som kan hända, i mina tankar och i livet, är att jag döende och ångrar något jag inte gjorde. jag anser ju att jag/man/alla inte kan ångra något som hänt. gjort är gjort och det av en anledning, det finns ingen idé att ångra sig, då blir jag/man/alla tokig. det finns liksom inte någon poäng i det. men att inte ta vara på det liv jag har och inte göra alla de saker som jag har inom mig skrämmer slag på mig.

och detta jag befinner mig i nu: arbetslöshet, förvirring, ensamhet, undran är faktiskt ingenting. ingenting om jag ser till det svarta hålet som var efter mammas död. då var det bara tröstlös sorg, hjärtskärande sorg. det kändes som jag aldrig skulle kunna bli glad igen. aldrig. sen kom allt med pappa och hans kvinna som gjorde hålet till en stor jävla krater. men med psykologhjälp och genom att följa mina drömmar, som att ta steget och flytta hit, kom jag ur det mörka. och när jag nu tittar tillbaka och samtidigt rannsakar min nuvarande situation så är det som är i nuet ingenting - ingenting. jag är frisk (nåja ganska) stark, levande och emellanåt ganska glad så går det ingen nöd på mig.

detta leder då till tanken - vad är det som saknas och var är det jag "letar efter" eller snarare "väntar på". kommer livet bli fulländat och underbart med ett jobb inom min bransch där jag är ambitiös och bra, där jag drar in 30' i månaden, där jag kan köpa skorna jag vill ha, där jag kan besöka barerna och nattklubbarna jag vill?? jag vet inte.

eller snarare jag är osäker på det. när jag sitter här nu och tänker så det knakar (jag måste sluta tänka så mycket!!!!11) så är jag i alla fall inte helt säker på att ovanstående kommer att fylla det tomrummet som finns inom mig och som funnits sedan mamma gick bort.

kärlek är nog det som skulle kunna fylla det. det erkänner jag. men jag 1. orkar inte leta efter den 2. orkar inte vara en sådan som letar efter den. det menar jag verkligen - det orkar jag inte. och eftersom det faktiskt är sant så som min ex-combo sa så är det ju så att jag brinner för så mycket saker. hela tiden. alltid. fast i det tysta på något sätt. jag har en konstant kamp mot världen i mitt huvud.

och jag har svårt att riktigt se min plats i världen, globalt sätt. det känns som om jag måste göra något för andra för att jag ska känna att jag existerar (nej jag har inte blivit religiös). tanken på att saker skulle lösa sig eller få en mening för att jag skulle få ett jävla jobb inom min utbildning känns i det stora hela helt enkelt inte trovärdigt. eller nej jag vet fan inte.

hatar att ha moments of clarity som sedan suddas ut. men jag tror att jag börjar komma närmare kärnan här. det kan vara detta som är det jag försökt lösa med alla mina ändlösa tankegångar om livet och dess mening. *pust* samtidigt att jag sitter här nu en onsdag men solen skinandes utanför och spyr ur mig pretentiösa tankar gör mig helt matt. men det är nog sant. fan. eller jippi. vet inte *vet inte*

nu måste jag bara snacka med fajjan och släppa bomben att jag måste ockupera ännu mer av hans garage och vind. för det är nog så det måste vara. jag måste släppa det trygga i att ha läggan men samtidigt slippa att ha tankarna på ekonomi eller hur jag ska lösa jobb/boende. detta känns större. *hjälp*

oj. fattar inte att jag skrivit detta. tanken är övermäktig men jag vet nog innerst inne att det är sant. nu publicerar jag annars ångrar jag mig och raderar.