sorgen

nu blev det lite mycket. men det är några dagar om året när jag blir så jävla blödig och saknar och saknar att jag tillslut blir helt tokig. de dagarna är: hennes dödsdag, hennes födelsedag, julafton, min födelsedag och idag då. det är då längtan och saknaden driver fram allt som jag i vanliga fall kan lägga på en fin plats i hjärtat och mest skydda och ta hand om. till vardags förföljer min sorg och saknad mig mest i drömmarna, mitt drömliv är ett helt kapitel för sig själv. och även om jag just nu känner mig helt hopplöst ledsen och förlorad i världen så finns det inte så mycket mer än att försöka lyfta upp sig själv, på med en kjol och lite läppstift för att sen möta vintersolen. hur mycket jag än vill hålla henne i handen, pussa på de mjuka kinderna, hjälpa henne med korsordet och säga hur mycket jag älskar henne så måste jag ta mig samman, sluta gråta och gå ut. hon är där hon är och jag vill ju faktiskt inte följa efter.