idag är det då dagen som jag fasat för hela våren, mammas dödsdag. idag är det 3 år sedan den fruktansvärda juninatten då hon tog sina sista andetag bredvid pappa i dubbelsängen, hundarna vid fötterna, mig i en extra säng, min morbror på madrass nedanför och bröderna i rummen sidan om. bara att skriva om det gör att tårarna börjar rulla ner för kinderna. den var en fin död med alla nära omkring henne och jag är helt övertygad om att hon väntade på att hennes bror skulle komma och sen valde hon att lämna oss när lugnet hade sänkt sig över huset och alla var trygga. men jag kan fortfarande vakna på natten och känna den sorgen och smärtan när jag insåg att hon faktiskt inte fanns mer än som ett fysiskt skal och det ångestfyllda skriket fyllde min strupe. det skriket kommer till mig ibland och många gånger vaknar jag av att jag drömmer att jag är mitt uppe i den stunden igen.
jag saknar henne varje dag och vill inget hellre än att höra hennes röst eller få pussa på hennes mjuka kinder. samtidigt så blir minnet lite suddigare i kanterna med tiden och ibland får jag panik när jag inte minns hur hon ser ut eller att jag för en minut glömt att hon har funnits. min lilla lilla mamma. hon var så fin. bestämd, rolig och envis och som aldrig tvekade en sekund inför något hon trodde på eller att säga att något var fel. blir jag bara hälften den kvinna hon var med integritet och medkänsla kan jag skatta mig lycklig. det händer ofta att jag möter hennes gamla kollegor, elever, grannar och vänner och alla säger samma sak - hon var fantastisk. det värmer så enormt i hjärtat att veta att hon berörde så många med sitt direkta och otvunga sätt. jag blir så stolt att hon var min mamma och är den som lärt mig så mycket om livet. samtidigt blir jag så ledsen och det känns som hela jag flyter ut till en våt pöl. varför fick hon inte stanna längre hos oss?
att det nu har gått 3 år känns helt overkligt. vissa dagar känns det som jag har levt tiotals år utan henne och vissa dagar känns det som det var igår. de här 3 åren har varit de mest fruktansvärda i mitt liv och jag har kämpat konstant för att hålla huvudet över vattnet. sorgen har, och är, som en stor mörk filt som lägger sig över allting och bara gör det grått, trist och kvavt. jag vill ju inte följa efter henne men ibland är hopplösheten så gigantisk att jag måste skaka liv i mig själv och förmå mig själv att förstå att det enda jag kan göra är ett hedra hennes minne och leva mitt liv. men livet, åh, vad det är både underbart och jobbigt att bli vuxen. allt jag vill göra med livet måste jag skapa själv, varje dag, alltid. jag vill inget hellre än att uppfylla mina drömmar, ta alla chanser och inte ångra ett ögonblick. med när det mörka drar en neråt är det svårt att se ljusningen. men jag ger inte upp, jag ska kämpa och leva så länge jag bara får, för det är allt som finns egentligen - livet.
så när solen skiner idag vet jag att hon sitter där uppe nånstans och tittar ner. hon tittar nog inte till mig lika ofta som hon gjorde i början men idag är jag säker på att hon håller ett extra öga på oss alla hon älskar. jag längtar till att få åka till kyrkogården ikväll, sätta blommor, kratta singeln, känna hennes underskrift på gravstenen, bara vara nära och få berätta hur mycket jag älskar och saknar henne. för det är det jag gör, jag älskar henne så oerhört mycket och det kommer jag alltid att göra.
min lilla pärlemor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar