jag har en stalker!

det trodde jag fan aldrig skulle hända mig. ofta är jag bara så ointresserad att jag inte ser någon poäng i att byta nummer med _någon_. sannolikheten att jag själv skulle använda numret är lika med noll. men i alla fall, tidigare i våras hände detta och jag fick då helt spel att jag hade varit trevlig mot någon som jag var totalt ointresserad av. då gav det mest uttryck av någonslags hybris, idag vet vi (eller iaf jag) att det var nog där det gick på röven.

denna lilla stalker historia började med ett mess i tisdags, jag menar tisdag, kom igen!! ingen skickar bootie sms kl 18 en tisdag!!! då är man antigen sjukt (med betoning på sjuuuuuukt) sugen eller faktiskt intresserad. haha, så enkelt allting är i min värld. finns bara två tänkbara alternativ. skitsamma, det är egentligen oviktigt. grejen är vad som stod i messet och antalet smileys. detta kanske inte är så roligt om man inte upplevt danskarnas uppenbara missbruk av just smileys. jag insåg då att ett svar inte var någon bra idé.

efter lady sovereign drack vi mer öl och då var det någon (nämner inga namn) som tyckte det var kul att skriva att jag var i köge. asså det är väl inget fel på köge det har bara blivit ett skämt synonymt med danskar från landet eller jag veteifan. messet var roligt men det var helt ironiskt från vår sida.

"hey... ;) ;) jag är hos min väninna i köge ;)"

ironin passerade dock obemärkt förbi mänskan och onsdags fick jag ett mess med frågan om vi skulle ses innan fredag. hello.... NEJ?!?!? kanske? ok, har lärt mig läxan jag svarade inte.

men så idag när jag sitter i väntrummet med typ tusen pensionärer och random sjuklingar så ringer det, från det numret!!! OMG!! uppenbarligen så funkar det sjukt bra att köra kortet _totalt_ointresserad_. works like a charm! mänskan lämnar till och med ett voicemail. men nej du lille ven här har du inget att hämta. gött att problemet efter imorgon befinner sig 40 mil bort!

bilden nedan beskriver min inställning till hela grejen