inte riktigt men nästan. har gråtit som fan för pappa i telefonen. sån djup gråt som typ gör att jag skakar och knappt kan prata. fy fan är helt slut. gick en promme på sønder boulevard och bara önskade att jag bodde i en av läggorna där folk skrattade och hade fest. v-bro är så fint att jag får ont i hjärtat. tänk om jag hade fått leva det livet här som jag drömt om. nu blev det inte riktigt så. bara att faca sanningen och acceptera det. senaste budet är att jag packar in all min skit i ett förråd och bor i pappas gästrum. är så trött på allt. typ det enda jag vill göra är sova.
2 kommentarer:
Du fixar detta också Anna, som du fixat allt annat förut! Vet ju själv hur det är när livet inte alls blir som man tänkt sig och det känns så orättvist! Varför kan man inte bara få vara glad och nöjd liksom? Kram på dig, du är inte ensam
tack! det känns skönt att få lite stöd och medkänsla.
Skicka en kommentar