asså jag har ju en tendens att svära. ganska mycket och lite olämpligt emellanåt. jag är lyckligt medveten om det men väljer att låtsas som det regnar. jag gillar att dra till med lite fan eller jävlar för att förstärka min fantastiska skånska och underbara vokabulär. mamma brukade bli skitsur och glodde ofta argt. "anna, det låter faktiskt ovårdat!" jaja, tugga tuggummi bland folk fick jag inte heller och skulle tvunget niga när jag hälsade och tog i hand. men för att glädja henne så har jag haft långa perioder fria från banneord. men eftersom hon har gått och dött så finns det inte riktigt nån som håller mig i örat. och skulle det finnas nån så skulle jag inte bry mig nämnvärt. jaja, nu det var inte det jag skulle säga. sååå moving on.
grejen är att jag ibland svär väldigt medvetet men vissa gånger kommer det bara kanske lite fel. vi satt på brunch i påskhelgen alla tjajjorna från hullan hemma hos den första med barn och hus. jag svor väl som vanligt och nån tittade lite snett. jag förklarade tålmodigt att jag har inget emot att svära, det gäller liksom att svära i rätt sammanhang. varpå följande konversation utspelar sig.
jag: "jo, men det är ju så att jag gillar att svära. och jag väljer ju mina tillfällen. jag menar jag skulle ju inte svära inför barn. där går ju gränsen, då får jag ju skärpa mig eller betala böter. "
väninna: "jaha, men innan då när du stod framför barnvagnen: 'hördu mamman, det var fantamig en jävligt söt unge du har' vad var det då?"
jag: "visst det gjorde jag ju visserligen, men alltså ungen är knappt fem månader. hon fattar ju inget än! det är luuugnt på ett bra tag."
alla andra: *suck*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar