nej, jag har inte barn

umgicks med min väldigt dementa farmor i lördags. ibland känner hon igen mig, ibland inte. fick gång på gång berätta att jag var hennes äldsta barnbarn, att min pappa är hennes son, vad jag heter i efternamn osv. ett tag var hon väldigt inne på pappas födsel och vi fick höra hur hon sa till två läkarkandidater "nu lägger jag mitt liv i era händer". sen fastnade hon lite på barn och jag vet inte hur många gånger jag fick förklara att jag inte hade några barn. "har du barn då?" "nej, farmor jag har inga barn" " borde du inte skaffa barn snart, du vet det blir bara svårare ju äldre man blir" "ja, jag vet att det blir svårare, men jag har ingen brådska, jag måste ju dessutom ha en man för att få barnet" "nej, det behöver du inte" "nänä, okej då". tillslut så skrattade jag och faster mest. tyvärr som men många dementa så blir hon förvirrad och arg emellanåt när hon inte riktigt minns eller på något annat sätt känner sig otrygg. eftersom hon alltid varit en dam med bestämda åsikter gäller det att ta det försiktigt när hon börjar bli arg för hon blir så in i bomben arg. hon var iaf på strålande humör under middagen (förlåt världen, jag åt kött, hade inte så mycket val, eller jo det har jag ju alltid men det är skitsvår en kombination när jag inte vill vara kräsen samtidigt som jag vill följa min övertygelse) då farmor skålade (hon glömmer ju att hon druckit så hon dricker lite till) undervisade om etikett, bad alla ta mer mat och flyttade runt på allt. det var riktigt roligt när hon la upp mer sås på fasters tallrik, som hon liksom bara stänkte på måfå så att hon kunde ta ut grytan (vi var hemma hos faster men farmor trodde att det var hennes hus). sen kommer hon tillbaka med ett stort fruktfat och en japansk kniv "nu är det dessert!" och vi bara fnissade. hon är söt min lilla farmor, men hon hade verkligen mått bra av att bo på ett hem.