jag älskar min pappa mer för varje dag som går

pratat en lång stund med min lilla pappa ikväll, eller liten är han ju inte, nästan 2 m. (undra varför jag gillar långa män? okej, jag är ju inte sugen på varken min pappa eller lillebror, men de förmedlar ju för mig hur jag vill att en man ska vara. generös, snäll, lång och händig! jag älskar händighet, känns nästan skrämmande att säga så, att jag gillar den könsklyschan. men jag är lat och vill att min man ska sätta upp tavlorna i våg, eller snarare jag ska peka och säga ja eller nej, han ska ha bryet att mäta ut placeringen) lång parentes där. det jag skulle komma till är hur underbar min pappa är. jag var ganska nere, knähelvetet, ensamheten och den stundande arbetslösheten. han vet inte riktigt vad han ska säga för att göra mig glad men så helt plötsligt kommer vi in på mamma och pappas kärlekshistoria, jag som bebis, att jag var stor redan vid födsel (gäller att börja tidigt, vill ju sätta ribban) och hur mycket han älskar sitt lilla gryn (det är jag det, pappa kallar mig för grynet. mamma kallade mig fisen eller spöket). att jag inte var klädd i rosa som barn och hur vi barn alltid fick leka som vi ville i vår stuga. jag bara smälte och glömde helt bort min ledsenhet, blev istället så glad för allt jag har. fint.