längesen jag skrev märker jag. senaste dagarna har varit ganska pissiga. hade ont ont i de dåliga lederna i måndags och när jag vaknade igår kunde jag givetvis inte gå på högerbenet. jag förtränger ofta att smärtan bara är det inledande stadiet. så igår låg jag hemma på soffan med svullet knä och ont i tummarna. så skitigt läge. dessutom kommer nedstämdheten som ett brev på posten. låg hela dan, pallade knappt gå på dass (fördel med liten lägenhet, inte långt att linka), vet inte hur många filmer jag såg men jag fortsatte bara att mata på med underhålling för att inte bli för jävla ledsen. bara att acceptera att jag har en sjukdom som är nyckfull och begränsar mig ibland, men att det förhoppningsvis blir bättre när jag får min efterlängtade medicin. har lyckats få tid den 28 nov istället för den 8 dec. jippi! ska dit om 3,5 vecka, ingenting ju. not! irriterande att vara mitt emellan två sjukvårdssystem.
nu har det dock vänt, benet är bättre, humöret lite mer uppåt. jobbgrejen ligger dock fortfarande över mig som ett ok. inte fått något napp ännu men jag hoppas så att det löser sig. även om jag får vara kvar på mitt nuvarande så är jag ganska tveksam. främst för att stämningen är så skrämmande negativ. två av mina kollegor tycker så illa om varandra och jag vet inte om jag orkar vara den medlande och positiva mittparten. den senaste veckan har jag varit ensamma med båda och de har pratat så mycket illa om varandra att jag bara vill spy. jag fattar inte varför ni är kvar på era jobb när ni uppenbarligen inte mår bra av det! en sak är säker att det får iaf inte mig att må bättre. hat och avsky, småsinthet och negativitet är så obehagliga känslor som jag helst inte vill ska medverka i mitt dagliga liv. okej att balla ut över amerikanska idioter som inte fattar att problemet på oljekrisen och det stigade bensinpriset inte är att borra efter mer olja utan att ändra sina livsmönster. men att sitta dag in och dag ut på sitt jobb, spendera den tredjedel av sin tid där och bara sitta och reta sig på nån annan och må dåligt. det är fan inte värt det allstå!
måste ge mig ut på vänskapsmarknaden nu också eftersom den vän jag spenderat mest tid med flyttar nästa vecka. det har varit en fin vänskap som gett mig mycket men just nu så vet jag inte helt. känns som att den den sista tiden kostat mer än det smakat, vilket vännen är medveten om men ändå inte riktigt försökt göra någonting åt. finns bara så mycket saker jag velat göra med henne innan hon drar, men det har det tyvärr inte funnits tid och ork för. vet dock inte helt hur jag ska gå till väga med vängrejen. inte som att söka jobb direkt. hoppas att höra från tjejen på baren i lördags, hon var härlig. vi diskuterade politik, vegetarian vara eller icke vara, överhippa butiker i vårt område och mc-gäng, sånt gillar jag, när ett samtal kan byta ämne hundra gånger men båda parter fortfarande har något vetttigt att säga.
nåt gott av i all påhittad misär är att jag vägde mig i morse och blev postivit överraskad. bryr mig faktiskt inte så mycket vad vågen står på (åh, vilken klyscha!). brukar mer kolla i spegeln och se om jag gillar det jag ser, vilket till största delen gör. sen när jag drar på ett par byxor efter tre veckor får jag reality check att jag kanske gått bananas på juleskumet. i måndags körde jag för övrigt lite hemma-pilates. haha, vilken syn. kvinnan i filmen var så extremt vig och töjbar att jag nästan ville åberopa trickfilmning. jag själv var vig som en gammal gris och kunde inte direkt rulla som en boll. tror att jag ger det några gånger till ändå, kände liksom att jag använde muskler som legat i dvala alltför länge, typ 8 mån för länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar